Dvärgen – En studie i ondska

Bakgrund

Och när dessa främmande föräldrar upptäcker att de fått en varelse av vår stam, säljer de oss till mäktiga furstar för att vi ska förlusta dem med vår vanskapthet och vara narrar åt dem. Så blev jag själv såld av min mor, som vände sig med äckel från mig när hon såg vilken varelse hon fött, som inte förstod att jag var av urgammal ätt. Hon fick tjugo scudi för mig och köpte sig för det tre alnar kläde och en vakthund åt sina får.

Lagerkvist, 1944, s. 18

Dvärgen inleder sin krönika med den text som citerades i det första avsnittet. På de närmast följande sidorna nedtecknar han sina tankar; mestadels kring sin situation som dvärg, om människorna omkring honom och även om vissa historiska händelser. Därefter övergår berättandet mer till nuets händelser runt omkring honom.

Inledande personbeskrivningar

De personer som dvärgen beskriver inledningsvis är fursten Leone, furstinnan Teodora, hennes älskare don Riccardo och furstedottern Angelica. En stund senare anländer Maestro Bernardo, en Leonardo da Vinci-liknande figur, till staden och han fyller strax en stor plats vid hovet. Denne Bernardo upptar Dvärgens tankar mycket under en period, vilken avbryts av det annalkande kriget. I samband med kriget träffar Dvärgen kondottiären Boccarossa som gör ett stort intryck på honom.

Sättet som Dvärgen beskriver personer på är i de flesta fall negativt och föraktfullt, i vissa fall rent hatiskt. De bipersoner som förekommer genom hela berättelsen är inget undantag, nästan alla blir granskade med samma cyniska och kalla ögon. Ett undantag är dock fursten som han hyser stor beundran för. Dvärgens cynism i sin beskrivning av människor generellt visas tydligt i det citat som inleder detta avsnitt. Inte ens när han beskriver sin egen mor blir skildringen sentimental eller rörande. Han håller hela tiden en avsevärd distans till sådana typer av känslor.

Krig och fred

Dvärgens skildring övergår sedan till att behandla förhållanden i det krig som inleds, och hans humör och upprymdhet växlar mycket tydligt med krigslyckan. När kriget till en början går bra, så är han upprymd och närmast euforisk. När kriget stagnerar faller humöret för att bli till ren ilska när ett fredsavtal sluts.

Till Dvärgens stora lycka är dock fursten förrädisk, och under den stora fredsbanketten förgiftas nästan samtliga höga personer från det andra furstedömet. Denna krigslist och svekfullhet glädjer Dvärgen, men upprymdheten blir inte långvarig. När staden strax därefter inringas och belägras blir skildringen återigen tyngd och mörk.

Dvärgen slutar sin krönika från fängelsehålorna där han slutligen blivit inspärrad för sina missgärningar. Från fängelsets händelselösa värld gör han sina betraktelser allt mer sällan och med allt mindre energi och skrivlust. Han säger sig dock vara vid gott hopp om att så småningom åter få träda i tjänst vid furstens hov.