Dvärgen – En studie i ondska
Självbild
Det är mitt öde att också hata mitt eget folk. Min egen stam är mig förhatlig.
Men jag hatar också mig själv. Jag äter mitt eget gallsprängda kött. Jag dricker mitt eget förgiftade blod. Jag begår var dag min ensliga nattvard som mitt folks dystre överstepräst.
Lagerkvist, 1944, s. 32
Dvärgens syn på sig själv är splittrad och komplex. Till vissa delar är den nedvärderande och destruktiv, men i andra delar ter den sig överdrivet positiv och närmast självälskande. Det finns en tydlig ambivalens i Dvärgens syn på sig själv som å ena sidan den mest avskyvärde av alla, och å andra sidan den överlägsnaste och ädlaste av alla människor. Hans syn på sig själv är överhuvudtaget präglad av extremer.
Självhat
Av det inledande citatet framgår Dvärgens självhat och självförakt tydligt. Han beskriver sig själv som förhatlig och tanken att han i själva verket är Guds gissel för människorna är ett typiskt exempel på detta (Lagerkvist, 1944, s. 215).
Tidigare har Dvärgens förakt för svaghet berörts, och kopplingen mellan detta och hans förakt för sig själv är tydlig. De gånger han skriver föraktfullt om människan, så kommer ofta självföraktet och självhatet också upp till ytan. Vad som orsakat vad går förstås inte att säga, men det verkar rimligare att självhatet har projicerats ut på världen och alla människor i den än tvärtom.
Narcissism
Dvärgen inleder sin krönika med en till synes objektiv beskrivning av sig själv (se citatet i det allra första avsnittet). Han konstaterar sig vara av ”de rätta proportionerna” och uttrycker även i det följande stolthet över sina speciella utseendemässiga drag. Dvärgen uttrycker på flera ställen i sin krönika också att dvärgarna tillhör en annan ras, att de är av ädlare och äldre ursprung än de andra människorna.
Senare i sin krönika beskriver han sig själv med orden: ”Det är kanske för att jag är ett annat slags väsen, finare, ömtåligare, sensiblare (...)” (Lagerkvist, 1944, s. 102). I själva verket hyser Dvärgen många positiva attityder till sig själv och sin egen person och han har dessutom många andra personlighetsdrag som tyder på en narcissistisk personlighet. I likhet med Laschs teorier om den narcissistiska kulturen och den narcissistiska karaktären, så har t.ex. Dvärgen inget intresse för tidigare eller kommande generationer, han lider också av tomhetskänslor och han har rädsla för starka känslor. Dvärgen tycks dock inte aktivt söka någon mening med livet. (Angelöw & Jonsson, 1990, s. 92)
I likhet med de grundläggande karaktäristika som brukar förknippas med diagnosen narcissistisk personlighetsstörning, så visar Dvärgen också upp en närmast total avsaknad av empati (Smith, 1993, s. 528). Huruvida han också är känslig för andras kritik av honom själv är otydligt, framförallt eftersom han mycket sällan tycks utsättas för rent personlig kritik och väljer att helt fjärma sig från folket eller pöbelns missnöje.
Dvärgens beundran för vissa människor följer också ofta ett mönster där han söker sina egna personlighetsdrag hos andra. I enlighet med Freuds psykoanalytiska teori, så skulle Dvärgen kunna sägas ha utvecklat en narcissistisk identifikation, d.v.s. han identifierar sig framförallt med personer som är lika honom själv (Pervin, 1984, s. 91). Framförallt gäller detta Fursten Leone och kondottiären Boccarossa, och relationen till dessa båda personer kommer att behandlas utförligare i ett senare avsnitt.
Ambivalens
Dvärgens känslor inför sig själv växlar mellan självförakt och hat och en överdrivet positiv bild av sig själv som ett finare väsen. Det gemensamma för båda dessa sidor av Dvärgens personlighet är dock att de gör honom unik, antingen som positiv eller negativ förebild.
I sina jämförelser med andra människor är Dvärgen närmast alltid extrem. Han jämför sig exempelvis med Kristus och konstaterar att de båda blivit sålda för en billig penning (Lagerkvist, 1944, s. 51). I kognitionspsykologiska termer, så skulle Dvärgens självkoncept (self-concept) och självscheman (self-schemas) kunna antas innehålla mycket starka föreställningar om hans egen särskildhet och särställning gentemot andra människor. Han markerar närmast ständigt distans till andra människor, för att på det sättet kunna upprätthålla denna självbild. Dvärgens självvärdering (self-evaluation) är också stark åt endera hållet, vilket syns på de karaktärsdrag han väljer för att beskriva sig själv. (Brewer & Crano, 1994, s. 208 ff.)
Synen på den egna kroppen
Dvärgen inleder sin krönika med en kortfattad beskrivning av sitt yttre. I denna framkommer i det närmaste inga negativa värderingar av hans egen kropp, och det förekommer inte heller några sådana senare. Dvärgen kan dock inte undgå att vara medveten om sin egen underlägsenhet i fysisk styrka gentemot de andra människorna. Antagligen är detta en av de faktorer som påverkar Dvärgens syn på sig själv negativt, framförallt som han hyser så starka bilder av hur idealmänniskan ska vara.
Dvärgen alienerar sig i mycket från sin egen kropp. Genom hans syn på kroppslighet, kroppskontakt och kroppsliga behov, så blir hans syn på den egna kroppen tydligt färgad därefter. Dvärgen företräder i det närmaste den extrema uppfattningen att kroppen enbart ska vara ett fortskaffningsmedel och en slav under viljan. Han markerar också avstånd och förnekar alla typer av kroppssensationer, som t.ex. smärta, lidande och andra umbäranden. När han beskriver den tortyr han blir utsatt för innan han kastas i fängelsehålorna, så nämns smärtan i behandlingen bara i en bisats.
Synen på de egna känslorna
Dvärgen återkommer flera gånger till att han ständigt känner likadant och att han inte finner glädje i någonting. Han skriver till exempel att han aldrig skrattar och ger mycket sällan uttryck för sina känslor (Lagerkvist, 1944, s. 9).
De gånger hans känslor ändå kommer upp till ytan, t.ex. när han ser inälvor, avföring, smuts, kärleksscener, etc, så blir han upprörd, äcklad och fylls av illamående. Vid dessa tillfällen vänder han sig bort i vämjelse och försöker undvika kontakt med det som upprört honom. Hans egen förklaring på detta är att han är av en känsligare, sensiblare och finare natur än andra människor.
