Dvärgen – En studie i ondska
Attityder till andra
Jag hatar henne, jag ville se henne död, ville se henne brinna i helvetets eld med benen utspärrade och lågorna slickande hennes vämjeliga sköte. Jag hatar hennes lastbara leverne, hennes kättjefulla brev som hon skickar mig med till sina älskare, hennes kärleksord som glöder vid mitt hjärta. Men jag förråder ingenting. Jag vågar ständigt mitt liv för henne.
Lagerkvist, 1944, s. 12
Dvärgen uttrycker tidvis en vilja att hämnas på människorna för allt han själv fått utstå, men det är oklart exakt vilka händelser han syftar på med detta. Hans attityder gentemot andra människor är i stort sett alltid negativa och föraktfulla, utom med vissa undantag. De flesta människor i Dvärgens omgivning värderar han i enlighet med sin stereotypa bild av människor som lastbara och enfaldiga.
Dvärgens sätt att tänka på och uppfatta andra människor är ofta extrem; mestadels negativt, men tidvis även positivt. Han klär sina känslor i starka ord; förakt, hat, beundran, storhet, etc. Hans värderingar är överlag oftast starkt vinklade åt antingen det positiva eller det negativa hållet och synen på andra människor tenderar att vara svartvit. I resten av detta avsnitt kommer Dvärgens attityder gentemot några centrala personer att avhandlas.
Respekt för fursten Leone
En av de få personer som Dvärgen ständigt respekterar är fursten, som mestadels beskrivs i positiva ordalag. Attityden till fursten präglas tidvis av besvikelse eller tillfredsställelse över dennes beslut och handlande, men detta övergår aldrig till agg eller hat gentemot fursten. Några exempel på hur attityderna gentemot fursten förändras märks i de tydliga värderingar som då och då görs, t.ex.: ”Han är en stor furste!”, ”Han har sjunkit så djupt som en furste kan sjunka.” (Lagerkvist, 1944, s. 71 och 128)
Dvärgen har starka band till fursten. Han formulerar det själv som att en dvärg är sin furstes skugga, att ingen furste kan vara stor inför sin dvärg, etc. Fursten respekteras också alltid, oavsett de attityder som Dvärgen tillfälligtvis har. Orsakerna till dessa starka band kan man egentligen bara spekulera i, men vissa faktorer som spelar in framgår i krönikan. En av dessa är att Dvärgen upplever sig vara lik sin furste till sinnet. De tycker båda om anfallskrig, men blir uttråkade av försvar. Fursten manipulerar också mycket med andra människor och är mycket falsk, något som Dvärgen uppskattar.
En annan av de faktorer som påverkar Dvärgens starka respekt gentemot fursten är den beundran han känner inför honom. Fursten representerar styrkan, ledaren och makten och personer av detta slag beundrar Dvärgen mycket. En tredje faktor som kan spela roll är givetvis Dvärgens känsla av tillhörighet och identitet. Genom att vara sin furstes dvärg, så skapar Dvärgen en identitetskänsla och en känsla av betydelse. I den sista delen av krönikan, som skrivs nedifrån källarhålorna, så framgår detta tydligt. Dvärgen konstaterar att ingen furste kan vara utan sin dvärg, och att han en dag kommer att släppas upp ur fängelsehålorna igen. Han upplevde alltså sin position i gruppen kring fursten som betydelsefull och oersättlig, och man kan i Dvärgens fall anta att mycket av hans identitet fanns i den roll han där hade.
Hatet mot furstinnan Teodora
Dvärgens känslor för furstinnan Teodora framgår tydligt i det citat som inleder detta avsnitt. Han uttrycker ständigt ett starkt hat gentemot henne och hon är en av de tydligaste symbolerna för den mänskliga lastbarhet som han föraktar så mycket. Hennes älskare don Riccardo, som Dvärgen senare förgiftar, symboliserar dock den mänskliga vedervärdigheten än mer.
Den starka aggression som Dvärgen uttrycker gentemot furstinnan är troligen inte de enda känslor som han känner för henne. Vid några tillfällen framkommer en solidaritet med furstinnan som inte är helt lätt att förklara utifrån hans starka hat. När han torteras för att avslöja hennes hemligheter, så säger han exempelvis ingenting, och Dvärgen upprörs också storligen av att don Riccardo är otrogen med en kurtisan under fälttåget. Att även fursten är otrogen vid samma tillfälle ger däremot bara upphov till äckel – ”När don Riccardo tog henne om brösten kände jag en sådan avsmak och ett sådant hat till den lastbare mannen att jag skulle velat strypa honom med mina bara händer eller döda honom med min dolk så att hans kättjefulla blod runnit ur honom och han aldrig kunnat famna någon kvinna mer.” (Lagerkvist, 1944, s. 100)
Dvärgens hat mot don Riccardo är överhuvudtaget omåttligt stort och helt besinningslöst. Det är svårt att förklara detta med annat än två möjligheter – antingen är Dvärgen upprörd å sin furstes vägnar eller å sina egna. Möjligen spelar båda dessa faktorer in i Dvärgens känslor gentemot don Riccardo. På några andra ställen i hans krönika framgår nämligen möjligheten att Dvärgen själv på ett omedvetet plan är förälskad i furstinnan.
Vid en tidpunkt undslipper det Dvärgen att han funnit furstinnan vacker, vid ett annat att hon frågat honom om han älskade henne, vid ett tredje uttrycker han förvirring över hennes förändring. Överhuvudtaget är tecknen på en dold attraktion många och sublima. Varför känner han t.ex. ett sånt stort hat gentemot just furstinnan? Det verkar troligt känslorna av attraktion vänds i sin motsats och stärker hatet, d.v.s. en försvarsmekanism av reaktionsbildningstyp.
Givetvis är inte en dold kärlek hela förklaringen till Dvärgens attityd mot furstinnan Teodora. Solidariteten med fursten påverkar, liksom även de generella attityderna gentemot den typ av människor som furstinnan symboliserar. Men dessa två faktorer kan å andra sidan inte heller förklara hela komplexiteten i Dvärgens attityd gentemot furstinnan.
Fruktan för maestro Bernardo
Dvärgens attityd till Bernardo är mycket kluven. å ena sidan känner han beundran för vad denne kan åstadkomma, å andra sidan fruktar han Bernardos oberäknelighet. Överhuvudtaget så är Bernardo den enda människa som Dvärgen aldrig blir klok på. Han är ständigt sökande efter sanningar om världen, en drivkraft som Dvärgen alls inte förstår.
Dvärgens attityd gentemot Bernardo växlar till en början mycket, för att sedan hamna på en distanserad och kall respekt. Det är möjligt att Bernardo är den enda människa som Dvärgen verkligen fruktar och känner rädsla inför, något som grundar sig i en händelse då han till sin stora förnedring kläs av naken och ritas av. Denna händelse ger upphov till mycket starka negativa känslor gentemot Bernardo, men senare övergår dessa tidvis till förundran över Bernardos sätt att vara. En av de saker som förundrar Dvärgen mycket är hur Bernardo kan förena så stora motsatser inom sig själv, en annan att han intresserar sig för allting på samma nyfikna sätt, även sådant som Dvärgen finner förkastligt.
Dvärgens fascination och fruktan går att förklara på olika sätt. Ett är att Bernardo genom sitt sätt hotar Dvärgens världsbild och värderingssystem, just genom att han i sin person förenar egenskaper som Dvärgen både beundrar och föraktar. En annan faktor är den utsatthet som Dvärgen upplevde när Bernardo våldförde sig på hans integritet och ritade av honom i naket tillstånd. Denna händelse lämnade givetvis starka känsloavtryck. En tredje faktor är Bernardos oberäknelighet. Dvärgen har stora svårigheter att förstå Bernardos handlande och att attribuera orsaker till detta. Det blir därigenom svårt att göra förutsägelser om framtida situationer.
Komplexiteten i Bernardos personlighet ger bl.a. upphov till en dröm där Bernardo framstår som ett skrämmande missfoster. Dvärgen tolkar detta som att han är vanskapt till sinnet, något han vid denna tidpunkt redan kommit fram till.
Beundran för Boccarossa
Kondottiären Boccarossa är kanske den person som Dvärgen beundrar mest, framförallt för dennes fysiska uppenbarelse. De har egentligen ingen kontakt med varandra, utan Dvärgen träffar honom bara vid några få tillfällen. I övrigt får han information om vad Boccarossa företar sig och beundrar honom på avstånd.
Vid ett tillfälle inleder furstinnan en samtal med Dvärgen om kärleken och lyckas få honom att säga att om han verkligen skulle älska någon så skulle han älska en man. Det visar sig också att den man som Dvärgen haft i tankarna varit just Boccarossa (Lagerkvist, 1944, s. 117). På detta sätt kan man alltså säga att Dvärgens beundran för Boccarossa är större än den för fursten. Dvärgen jämför vid ett senare tillfälle Bernardo med Boccarossa och kommer då fram till att Bernardos mäktiga ande trots allt inte förmår mycket mot Boccarossas naturkrafter (Lagerkvist, 1944, s. 175).
Det som Dvärgen ser i Boccarossa tycks vara dennes rent fysiska uppenbarelse av kraft, styrka och okuvlighet. På många sätt är kondottiären Dvärgens idol och en stereotyp av den starka människan. Dvärgens syn på den ideala människan stämmer väl in på Boccarossa och det är troligen därför han också hyser en sådan beundran för denne. Det tycks också till del vara en fascination inför det djuriska, framförallt den ohämmade aggressionen och det ständiga krigandet.
Dvärgen har liten egentlig kunskap att bygga sin bild av Boccarossa på. Utifrån den fysiska uppenbarelsen tycks han i mycket själv ha fyllt på med personlighetsdrag. I enlighet med en teori om hur vi uppfattar personlighetsdrag, så har Dvärgen utifrån vissa observerade personlighetsdrag själv fyllt ut med många andra som han inte har observerat (Angelöw & Jonsson, 1990, s. 106). Exempelvis har Boccarossa fått egenskaper som kraftfullhet, naturlighet, m.fl.
