Dvärgen – En studie i ondska
Världsbild
Livet! Vad ska det finnas för? Vad ska det tjäna till, vad är det för mening med det? Vad ska det fortsätta för med sin tröstlöshet och sin fullkomliga tomhet?
Jag vänder dess fackla nedåt och släcker den mot den mörka jorden och det blir natt.
Lagerkvist, 1944, s. 216
Dvärgens världsbild är på många sätt mörk och dyster, men också fylld av starka värderingar av olika företeelser. Synen på människan är ett exempel som tydligt visar hans avvikande världsåskådning och som också gjort att han fått epitetet ond i närmast samtliga litteraturhistorier.
Livets fåfänglighet
Av citatet ovan framgår Dvärgens syn på livet – ett fåfängligt strävande utan mening. Att han inte ser någon mening i livet framkommer på många ställen i krönikan, och vid några tillfällen förhånar han även människorna som dumma för att de inte inser det poänglösa i all strävan.
Dvärgens syn på livet är också destruktiv. Han förhåller sig tämligen likgiltig till andra människors död och drar sig inte för att utnyttja andra människor instrumentellt för sina egna syften. Han tar inga hänsyn till andra människors lidande eller död för att uppnå sina egna syften. Exempelvis dräpte han själv den sista kvarvarande dvärgen vid furstens hov förutom honom själv. Det är tydligt att Dvärgen saknar eller har mycket liten empatisk förmåga, något som kommer att behandlas i ett senare avsnitt.
Människans vedervärdighet
Dvärgen är uppfylld av förakt, äckel och hat mot mycket av det som vi i dagligt tal skulle benämna mänskligt. Svagheter, känslor, kärlek – allt detta är exempel på sådant som fyller honom med äckel och som han föraktar. Dvärgen äcklas även av att se andra äta. Ett tydligt exempel på det torde vara följande citat: ”Gästerna vräkte i sig mat och jag började känna av det obehag, det obestämda äckel som jag alltid erfar när jag ser människor äta, särskilt om de som dessa är mycket glupska.” (Lagerkvist, 1944, s. 142)
Sammantaget kan man konstatera att Dvärgen är känslig för de flesta typer av kroppsbehov och kroppslighet och han markerar tydligt avstånd till allt som kan förknippas med detta, t.ex. matintag, sexualitet, etc. Dvärgens stereotyp av andra människor, d.v.s. hans bild av den typiske människan, är starkt färgad av denna hans starka kropps- och känsloaversion. De typiska människorna är dumma, enfaldiga och följer slaviskt sina drifter, vilket delvis förklarar hans negativa värderingar av andra människor.
Synen på kärlek och andra känslor
Dvärgens syn på kärlek är mycket kall och distanserad – ”Kärleken är någonting som dör. Och när den dör går den över i förruttnelse och kan bli jordmån för ny kärlek.” (Lagerkvist, 1944, s. 26) Han upprörs av kärleksscener och tycker illa om människor som på olika sätt ger uttryck för liknande känslor, som t.ex. vänskap och glädje.
Dvärgen ger själv i princip aldrig uttryck för annat än negativa känslor av ogillande, med få undantag. Det händer tidvis att han ger uttryck för beundran och vid ett tillfälle nämner han också att han gråtit av besvikelsen över att kriget avbröts (Lagerkvist, 1944, s. 123). Dvärgens behov av kontroll över sina egna känslor tycks vara stort. Han förnekar att han någonsin upplever någonting mer än ett annat sätt, och ger mycket sällan efter för den typ av känslor han föraktar hos andra människor, d.v.s. glädje, sorg, värme, kärlek, etc.
Förakt för svaghet
Dvärgen föraktar alltså de ”mjuka” känslorna, som kärlek, medmänsklighet, etc, men hans förakt för mänskliga egenskaper går utöver denna typ av känslor. Han föraktar överhuvudtaget allt som kan ses som tecken på svaghet, både i fysisk och psykisk bemärkelse. Sjukdom och lidande är ingenting som minskar Dvärgens förakt, tvärtom – ”Det förvånar mig inte att råttor inte kan stå ut med att leva ihop med dessa mänskor.” (Lagerkvist, 1944, s. 186)
Dvärgen hyser också en beundran för styrka och makt, framförallt syns detta i hans syn på fursten Leone och kondottiären Boccarossa. Båda dessa respekterar han stort, i det första fallet inte så mycket utifrån rent fysiska egenskaper, utan mer av personliga egenskaper och hans beundran varierar också med furstens makt över andra. Boccarossa däremot beundrar han på grund av hans fysiska varelse, och han refererar exempelvis till hans ”kraftfulla rovdjurskäke” (Lagerkvist, 1944, s. 175).
Idealmänniskan
Boccarossa är på många sätt Dvärgens idealmänniska, d.v.s. så han skulle vilja att människorna var. Viktiga komponenter i denna människotyp är fysisk styrka, brutalitet, falskhet och okänslighet. Dvärgens idealmänniska är överhuvudtaget inte särskilt kroppslig, men däremot våldsam och aggressiv.
